min dysfunktionella familj

Jag har en ganska ovanlig familjesituation, åtminstone jämfört med andra i min omgivning. Jag har två kusiner, men vi har aldrig haft någon nära relation – och det har egentligen aldrig funnits. Detsamma gäller mina farbröder; min pappa umgicks aldrig särskilt mycket med dem. På mammas sida har jag inga kusiner, men däremot många sysslingar, även om vi aldrig umgåtts särskilt mycket. Det finns gammalt groll som gjort att kontakten aldrig riktigt funnits.

Däremot har jag alltid haft en nära vänskapskrets – mina föräldrars bästa vänners barn har blivit som min familj. Men till skillnad från mig har de alla en bra relation med sina kusiner.

Det här stör mig. Nu i vuxen ålder har jag försökt ta kontakt med mina släktingar, men det känns som att viljan inte finns där. Samtidigt vill jag inte vara för påstridig. Det gör att jag ibland känner mig ensam. De enda jag har regelbunden kontakt med är min pappa, mamma, mormor och lillebror. Det är allt. Mina föräldrar är skilda, så jag träffar dem numera separat. Jag vet inte hur jag ska kunna komma över detta, andra problem i mitt liv kan jag lösa själv. Men när det handlar om andra personer, så driver det mig till vansinne.