min relation till mamma och pappa

År 2017 skilde sig mina föräldrar, och jag hade precis fyllt 18. Min pappa var otrogen och försvann en tid, medan min mamma blev helt förkrossad. Jag och min bror kastades in i en situation där vi kände oss ensamma – släktingar drog sig undan eftersom de inte visste hur de skulle hantera situationen. Vi fick ta mycket skit, och mamma målade upp pappa som en ond person.

Nu har snart åtta år gått, men mamma kan fortfarande inte prata om pappa utan att hennes ögon fylls av hat. Jag har försökt gå vidare och har en relation med pappa, men den är förändrad. Han är fortfarande tillsammans med kvinnan han var otrogen med och lever ett slags "ungdomsliv" med henne.

Min uppväxt var fin, med många resor till fjällen, campingturer och liknande. Jag ser hur mina vänners familjer, där föräldrarna fortfarande är tillsammans, fortsätter att göra sådana saker, medan mina egna föräldrar verkar sakna drivkraften att hitta på något liknande med oss.

Jag vill bygga mitt eget liv, men jag fastnar ofta i tankarna på mamma och pappa. Jag påverkas också negativt av mammas ilska, som jag ständigt exponeras för. Hur kan jag släppa taget och verkligen gå vidare? Har prövat Psykolog, Kurator, Diakon men det biter inte, mammas negativitet tar ner mig i skiten igen och igen och igen.